Innan mörkret faller

Jag har precis blivit klar med sluttentan, och jag känner mig väldigt nöjd. Kärve har varit snäll och låtit mig sitta hemma hos henne och snylta på hennes internet, och det har varit väldigt kul att vara här och ha henne och Cheyenne som sällskap. Kärve har dessutom hjälpt mig hitta en fantastisk sida som heter jordklok.se, där man bland annat kan köpa ekologiska kondomer och tamponger. Underbart, eller hur? Det kommer definitivt komma mer information kring den här sidan.
Tack Kärve!<3

Jag ska snart in till stan och träffa Annelie, men jag kan inte låta bli att producera ytterligare ett bidrag till debatten som pågår för fullt på mina kommentarfält, för jösses vad nöjd jag blev över anstormningen kring föregående inlägg!

Jag har tyvärr inte sett något monster (om inte dubbelv Bush och Jan Björklund räknas) och visst finns det ingen lag för hur ett sådant måste se ut, men jag tycker ändå det finns vissa underförstådda regler att följa när man ska beskriva någon av dem. Stephenie Meyer har skapat en stilig pojke som alla (okej då, många) blir kär i, ger honom några coola övernaturliga krafter och kallar honom vampyr, trots att han knappt uppfyller något av de kriterier för hur vampyrer har beskrivits i alla tider. Herregud, en vampyr som glittrar i solljus? Leo Allatius vänder sig i sin grav.

Ingen annan behöver tro på Potter-storyn bara för att jag gör det. Men vad jag tycker att J.K har till sin fördel är att hon skapar egna monster, och dem som hon lånar från andra berättelser nedlåter hon sig inte till att romantisera eller förmesiga på något sätt. Monster ska vara monster och inte som en jäkla sommarblomma. Det finns inte någonting som är det minsta skrämmande med Edward och därför tycker jag inte han har rätt att kallas monster. Kan inte Meyer hitta på en egen benämning på vad han är? Då skulle jag bli klart mer imponerad.

Ingen behöver förresten vara orolig för att vi Twilight-kritiker känner oss utanför. Jag, och jag förmodar att även Andreas, är fullkomligt nöjd med att inte följa strömmen och dela alla fjortisars och Carros och Vickys entusiasm för den här boken. Det är bara roligt om motståndarsidan är större, jag älskar att vara i minoritet.

Och nu kände jag att jag saknar Robbin enormt mycket. Det måste bli söndag fort.