Innan mörkret faller

I lordags bytte vi hotell, nu har vi ett som kanns mer thai, pa nat satt. Man gar ratt ut till stranden i princip, helt fantastiskt. Lite lugnare har an pa White Sand Beach dar vi var forst, men det ar ratt skont. Vi lar fa var beskarda del liv och rorelse i Bangkok och overexploaterade Hua Hin sista dagarna pa resan. Pa mandag ska vi aka till en annan o, det lutar at Koh Samet som ligger narmare Bangkok.

Sen sist har vi varit ute och akt bat och snorklat en hel dag. Det var som att simma i ett valdigt stort akvarium. Fina fisken.

Vi har akt moppe runt on ocksa, men det tar mycket tid att beratta om. Kan saga att vi hade en inte sa pleasant vandring (snarare klattring) genom den thailandska djungeln for att komma till ett litet oansenligt vattenfall. Ni som kanner mig och darmed min spindelfobi, forstar nog att det var valdigt mycket gnall for valdigt lite roligt. Oerhort onodigt. Men det far anda ses som nagot positivt, jag vagade ju faktiskt! Pappa Anders sa att jag var duktig.

Idag har jag och Linus umgatts, spelat fotboll och badat och sa. Det tycker jag om.

Langtar hem till Sverige. Ar det oforskamt?

Langtar efter dig.

Det ar valdigt vackert har, och valdigt o-vackert ocksa.
Jag ar lite mindre skandinaviskt blavit an nar jag kom.
Jag gor just inte sa mycket men idag tog en apa av mig ena orhanget och stoppade det i munnen efter att vi red pa elefanter.

Jag har det bra och langtar hem.

Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blå, kalla skuggor häromkring

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och du berätta' att du saknar mig i natt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

Nu skiter jag i det här.
Jag har precis packt klart, det är snart dags för avfärd till Arlanda och imorgon vid den här tiden skiner solen.

Vet inte när ni hör av mig nästa gång men jag kommer hem efter nyår.
Ni kan ju tänka på mig på eran slaskiga julafton när jag ligger på stranden med en kall öl och sandkrabbor under fötterna.

Inget ont om den svenska julen, inte alls. Och jag hoppas ni får det riktigt mysigt. Men det ska faktiskt bli jävligt skönt att slippa det vanliga.

(Lidas, du vet vad jag vill säga)

Finns på mobilen, skicka gärna sms.

All kärlek,
er Johanna

Jag har blivit bloggutmanad av Jenny, aviline.blogg.se, och bara för att det var hon så ska jag vara med.

Så här går det till: Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar.

1. När jag var sådär 10 ville jag bli militär. Idag har jag tagit mitt förnuft till fånga och är pacifist.

2. Min största stolthet är mina syskon.

3. Mitt drömjobb finns på Världsnaturfonden.

4. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer äta kött igen.

5. Jag kan inte småprata om väder och vind vilket kan leda till pinsamma tystnader.

6. Jag tycker om att handla grejer och lägger pengar på onödiga saker.

7. Jag är äckligt avundsjuk på alla som kan spela gitarr och sjunga.


Jag utmanar Kärve, Vicky, Emma och Robbin. 

Det verkar som att vi kommer kunna resa till Thailand som planerat, efter alla bud fram och tillbaka. Jag ropar dock inte hej förrän jag sitter på planet för det lär inte vara förrän då vi vet säkert var vi landar. Beach 2008 börjar på lördag.

Men skit i det nu. Jag har viktigare saker i skallen som jag tyvärr inte vet hur jag ska formulera i ord. Delger er istället en text som jag skrev i mitt anteckningsblock på tåget från Lund. (Hur många såg mig i Winnerbäck-filmen, btw? Jag är kändis nu.)
Såhär går den ungefär.

Jag har allvarligt börjat överväga vilken stad jag ska plugga i nästa höst. Tidigare, faktiskt jämt, har jag haft inställningen att jag måste så långt bort som möjligt från allt jag känner till, allt som är hemma och tryggt. Jag har alltid snackat om utlandsstudier och det är jag fortfarande inne på till viss del. Men nu känns det som att jag borde komma ner på jorden och acceptera att jag faktiskt trivs bäst nära familjen och vännerna här och jag blir ändå så jävla lätt rastlös. Om jag pluggar ganska nära Kungsör så kan jag komma hem när jag vill och få miljöombyte. Det blir nog bara jobbigt att sätta sig i Umeå eller nåt sånt, helt isolerad från dem jag tycker om.

Jag funderar över Örebro, Linköping och Gävle, städer som jag aldrig känt särskilt mycket för men som nu verkar rätt okej. Örebro tror jag att jag har ogillat bara för sakens skull, liksom. Jag hade en period när jag kände mig tvungen att vända ryggen åt allt som hörde vardagen i den västmanländska gnälligheten till, kanske för att slå fast att "jag är inte som ni". Jag tyckte att Örebro låg alldeles för nära hemma och jag skulle vara misslyckad om jag "bara" bodde där. Rätt patetiskt egentligen. Jag vet egentligen för lite om staden för att kunna uttala mig men det är säkert inget fel på den. Ifråga om att den skulle ligga för nära har jag ju som sagt ändrat mig.

Winnerbäcks Linköping vet jag inte direkt något dåligt om. Alla hans texter har gjort den ganska poetiskt vacker i mina ögon och de få gånger jag har varit där så har det verkat hyfsat. Men skulle jag välja den så är det nog för mina saknade vänner som är kvar, för mormor, morbror och gammelmostrar som jag i nuläget hälsar på för sällan och för ett ganska lagom avstånd hem.

Theresia föreslog såklart Lund, som hon säger är "den ultimata svenska staden att plugga i", men bara det tillsammans med oskyldiga kullerstensgränder och affischen på tågstationen som skriker ut "Den idylliska staden" får mig att skaka på huvudet och rygga tillbaka. Jag vill inte ha en perfekt studentstad. Jag vill ha en stad som är lika skitig och gnällig och dagdrömmande som jag. En stad som jag kan klaga på och sakna och känna någon slags hatkärlek till, precis som jag har gjort med Kungsör, Norrköping och Göteborg.

Det kanske egentligen inte spelar någon roll vilken stad det blir. Jag kommer ändå alltid längta bort iallafall.

Viskar till dig: Stanna
Jag tror att jag blir galen om du går
Jag lovar, jag ska inte vara densamma,
den dåren som jag varit i alla år.